Startsida

tisdag 12 december 2017

Känner ni igen er?

Jag tycker ofta synd om mig själv. När det är motigt för mig - så kommer lätt tankarna att varför ska jag behöva ha det så här eller varför är det bara jag som ska göra allt?
Jag har även kommit på att många människor är nyfikna på hur jag och gubben har det. Så det är inte konstigt om jag inte öppnar upp mig helt för alla. 
Mest just nu är jag orolig för min sjukskrivna dotter. Snart måste nog hon och hennes söner sova här lite så vi kan kramas och umgås. Hon behöver komma hit. Ska fråga om hon kan någon dag i mellandagarna. Jag blir riktigt rädd när jag läser hennes blogg.
Ta vara på livet och varandra.LEV NU. Kram Marie

lördag 9 december 2017

Julbestyr

Mitt i julbestyren känner jag att jag måste stanna upp och återhämta mig. Det är viktigt för mig.
Sitter just nu och kollar in gamla kort som jag fick låna av pappas kusin Anitha. Denna ljuvliga samling av unga människor är min fars mormors Anna konfirmations kort. Anna är den tredje på vänster sida på den främre raden. Det är helt ljuvligt att se sina släktband.
Här är min pappa i hängselbyxor som troligen min farmor har sytt. Hon kunde verkligen sy denna kvinna. Men har man levt ett fattigt liv och varit van att ta vara på allt - var hon säkert tvungen att lära sig att sy. Vad är vi tvugna till idag? Ja den frågan kan jag ställa till mig själv? Jag känner mig tvungen till att jobba, jag känner mig tvungen till att rensa ur allt överflödigt som finns i mitt hem OCH mitt liv. Just nu är det väldigt mycket fokus på det. Men annars finns det väl inget tvång vad jag vet. Jag är glad och tacksam över allt fint jag har i mitt liv - min stora kärlek Jimmy, att han fortfarande finns vid min sida efter allt han har gått igenom. Jag är även glad och tacksam över de fina barn vi fick tillsammans - de tre helt underbara tjejer. Jag är också glad och mycket mycket tacksam över de otroligt fina barnbarn vi har fått. De ger mig styrka att försöka leva vidare när jag vet att inte Jimmys och min tid tillsammans blir som jag har drömt om. Tur att jag inte vet mera än så. Jag är också glad och fruktansvärt tacksam över alla fina människor som finns runt omkring oss och som ställer upp med hjälp. Men med åldern har umgänget minskat väldigt drastiskt, men jag har inte ett dugg dåligt samvete över det. Jag brukar tänka så här: Ja vi är dåliga på att umgås MEN det verkar ju vara ömsesidigt! Men på bilden här uppe är min farbror Stig som lämnade oss i våras.
Pappa och farbro Stig så himla glada tillsammans.
Här är far igen - längst till höger. Farbror Stig och i mitten pappas kusiner Gerd och Tore.


Ett ljuvligt kort troligen taget år 1961 eftersom min bror sitter i pappas knä. Min bror är född i maj 1961. Sedan sitter Stig med Ingela i sitt knä. Bakom står pappas mormor Anna med sonen Allan på höger sida och pappas morfar Bernad på vänster sida.
Älskar verkligen gamla kort.
Här kommer minstingen i familjebandet, Valter.

Nej nu måste jag återgå till julbestyren....för julen är härlig, tid att umgås och njuta av varandra.
Ta vara på livet och varandra.LEV NU.Kram Marie



måndag 20 november 2017

Mitt liv som hamster

Om jag måste kalla mig ett djur så blir jag troligen hamster. Men mitt hamsterliv måste ha ett slut.
Jag har IKEA kataloger från år 2000, för utom år 2003, men 2 ex av 2013. Jag har även delat upp kollegieblock som jag har haft här hemma till mina barn.Undrar om en dold gen finns i mig som kontorsmänniska. Jag har alltid älskat i hela mitt liv skrivblock i alla dess former, storlekar, antal, färger, rutiga eller linjerade. Jag minns i yngre tonåren handlades det block för stora mängder av mina veckopengar. Nu vill jag inte ha alla skrivpapper som finns i vårt hem. Jag vill kunna köpa ett block eller antecknings papper när är 64 år, 72 år eller när jag behöver.
Rensning måste ske och ett annat namn på det är dödstäda.
Ja inte för att jag vill dö eller hoppas att döden kommer snart - NEJ, inte så. Men eftersom jag har föräldrar som har otroligt mycket saker och de har svårt att göra sig av med saker. Vill jag inte ge mina egna barn den stress som jag känner för saker och ting.
Ta vara på livet och varandra.LEV NU.Kram Marie

lördag 4 november 2017

När orken saknas

Barnbarnen är det absolut ljuvligaste jag (vi) har fått i livet. Men de är för intensiva att orken saknas till att få njuta av dem till 100%. Lagom är bäst. De tre största har tillbringat här med fredagsmys med tacos och övernattning. Samt de först komna barnbarnet William fick en natt till innan. Men oj vad trötta vi blev gubben och jag. Speciellt gubben tror jag. Återhämtning för min del fanns inte heller. Nu hoppas jag på lika bra väder i morgon som idag så att jag kan få fönstrena tvättade. Dubbelt upp med allt här hemma när jag är den som gör allt. Körde diskmaskinen, lyckan var gjord att jag skulle slippa diska. Vad hände när jag plockade ur den? Jo jävla maskin .....något jävla fel på den så underersta korgen odiskat. Jag orkar inte med alla motgångar. Nu vill jag bara stänga dörren till vårt hus - ge nyckeln till nästa boende. Samt kliva in i mitt nya boende som dock bara finns i drömmen.
Lilla Algot bus hittar då på så mycket....han lyckades få omkull min betonghäst. Jätte tråkigt - men det går ju inte att bli arg på honom som bara är lite över året. Får nog se det som att han hjälper till att rensa upp  här hemma.
Ta vara på livet och varandra. LEV NU. Kram Marie

söndag 29 oktober 2017

Tacksamhet till 100%

Jag är glad och fantastisk tacksam över de otroligt fina vännerna som hjälpte till här hemma igår.
Ni ska bara veta hur det känns i mitt hjärta och mitt huvud. 
Vägpinnarna är på plats och granhäcken är ansad. Så jäveluset skönt. TUSEN TACK.
Jag önskar att jag kan göra något för dem. De sitter i allafall på en speciell plats i mitt hjärta.
Ta vara på livet och varandra.LEV NU. Kram Marie

fredag 27 oktober 2017

Stressad

Att vara stressad över livet jag lever har jag aldrig någonsin känt förut. Just nu vill jag bara kliva ut från vårt hus låsa dörren och ge nyckeln till nästa boende här. Samt öppna dörren till ett nytt boende utan alla stress relaterade tankar, saker och måsten. Det är väl väldigt enkelt eller hur?
Jag har 10 år kvar till pensionen( om den inte ändras, pensionsåldern). Jag vill så mycket, men helt plötsligt ligger handbromsen i och den har tydligen fastnat. Jag vill resa, upptäcka olika platser på vår jord. Utforska Sverige och besöka vårt fantastiska grann land Norge. MEN om inte gubben kan vara med - VEM ska då vara med? Jag vill ju inte missa chansen om att uppfylla min vilja. 
Jag tänker på min pappas morbror Allan, som var lästa sonen i min farmors familj. Han blev kvar hemma och jobbade på gården i hela sitt liv. På hans dödsbädd säger han till min pappa att han ångrade sitt liv. Sorgligt att få höra. Han ville ju också bilda familj...men så blev det inte för honom. Det var gården Getskinnet och han bara. Hua...
Dessa fantastiska bilder är New York och det är min fotvårdkvinna Eric som har tagit dem från deras fantastiska resa som jag har hängt med på ett hörn genom hennes resedagbok. Tack Erica!
Har är i alla fall en bild ( lånad från nätet) på ett ställe jag har besökt i verkligheten. Golden Gate San Francisco Kalifornien. Den resan suger jag fortfarande på.
Ta vara på livet och varandra. LEV NU. Kram Marie